Känns som att jag har så mycket att dela med mig av idag ;) haha får väl bli ett inlägg senare också med rubriken "Jag har drömmar". Känner mig djup idag mycket funderingar som går fram och tillbaka.

Vill bara berätta hur det faktiskt är idag. Så ok let´s go! Ungdomar födda under slutet av 80-talet och hela 90-talet är den förstörda generationen. Ungdomarna idag är så jävla lata och bekväma av sig. De vill komma långt i livet utan att behöva kämpa för det. De har blivit bortklemade under hela sin uppväxt (?)
Och anledningen till att jag skriver "de" istället för "vi" (är själv 80-talist) är för att jag, efter att fått höra detta inte anser mig själv som bortskämd varken nu eller förr.
Har jag velat ha något har jag själv varit tvungen att jobba ihop pengarna för att köpa det. Har sommarjobbat sen jag var 15 år och det har aldrig funnits något alternativ att inte göra det. Tycker det är jobbigt med "gåvor" har svårt att ta emot dem. Jag vill betala för mig själv, även om det bara handlar om en kaffe på en dejt. Ska jag ha så ska jag också betala för det.

Min mor och far har aldrig varit bortskämda under deras uppväxt och inte jag heller. Men det ser jag idag som något positivt. Det gjorde inte jag för 5 år sen. Då lät det förmodligen mer "hon får eller han får ju det så varför får inte jag?" Fick lära mig att ta bussen eller cykla till stallet när jag var 7 år. Det var ingen som hade lust att hämta lämna mig var och varannan dag.

Berättade detta för pappa för ett tag sen. Han tyckte jag var bortskämd för att det finns ungdomar som lever i missbrukarfamiljer och de har det inte så lätt. Men jag vill inte säga att jag är bortskämd för att jag växte upp i en arbetarfamilj som klarade sig bra?
Jag kommer få kämpa för att komma någonstans i livet, jag vet det men det gör inget det är helt ok för mig. Det är jag beredd på, och när jag väl hamnar där jag vill så kan jag med gott samvete säga att jag är värd det!