Ena stunden sitter jag och lyssnar på "Was that my life?" och känner för att gråta. Sen kommer nästa låt "No time for tears". Jag vill gråta det var så otroligt längesen, men har ingenting att gråta över... absolut ingenting.

Visst kan det kännas lite kämpigt i plugget ibland men vet att det är likadant för alla mina vänner i skolan. Har nog aldrig stött på någon som sagt: det går alltid bra för mig. Skulle kunna säga att jag känner mig ensam. Men det gör jag inte heller egentligen. Har massa vänner på skolan som är helt underbara, jag har mina vänner utanför och det finns alltid folk att ringa när man får dö-tid. Jag älskar mina vänner för att de gillar mig för den jag är. Snurrig, virrig, noll koll ibland och ibland en riktigt viktig-petter.

Någon gång när jag känt likadant har jag tänkt på att någon jag älskar ska gå bort, då kommer tårarna. Det är riktiga tårar men inte en riktig känsla som tur är. Har ingen i min familj eller i närheten som gått bort. Eller jo en för några år sen. Det var riktigt hemsk, det var i familjen och jag blir fortfarande arg när jag tänker på att de drog med mig till sjukhuset utan att jag ville. Ville inte se honom ligga där helt uppsväld ville minnas honom som frisk och levande.